Ida

Ångest och grubbel idag. Kunde jag ha gjort annorlunda? Hade jag kunnat göra något bättre? Idag är en sån dag när jag bara känner mig riktigt, riktigt hemsk. När jag frågar mig själv gång på gång vad sjutton det är jag har gjort...

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

 

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

 

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

 

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

 

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

 

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

 

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag

 

Vad vore jag
utan dina andetag

Okej, nu räcker det. Min lilla positiva inställning är officiellt nerpackad i låda och placerad längst in i någon garderob bakom några malätna gamla kappor. Nu räcker det! Ända sen i somras har det hänt saker. TRÅKIGA, sorgliga och dåliga saker. Och det tar ju aldrig slut heller! Igår fick jag veta att nu stänger de sågen i norrsundet också, så nu blir både mamma och pappa arbetslösa snart. Måste ju kännas fruktansvärt för dem, de som precis varit tvugna att låta älskade gamla Daisy somna in också... Pappa ska ju bli opererad nu under våren också, eftersom hans krosskada i höften har gett komplikationer som måste åtgärdas.

Efter en jobbhelg som skulle fått Florence Nightingale att gråta blod så kom en lömsk konstig förkylning och slog undan benen på mig. Febern har gått upp och ner i två dagar nu, just idag har jag hittills inte haft någon men istället har näsa och hals slemmat igen totalt och jag känner mig allmänt orkeslös.

Kvällar är ett otyg. Långa dagar utan särskilt mycket att göra och tråkiga kvällar är som bäddat för katastrof i mitt huvud. Då kommer alla elaka tankar fram och ska göra sig påminda. Det är som att hamna i en spiral som går neråt, och när den väl har börjat går den oftast inte att stoppa. Då tänker jag alldeles för mycket. Överanalyserar och oroar mig. Jag blir rädd och nervös och när jag blir det så blir jag ledsen. Är jag dessutom trött också så finns ingen återvändo, då tar alla idiotiska tankar över helt och jag har inte en chans att värja mig.

Det tråkiga är att inte ens min största vardagspassion, att läsa böcker, hjälper. Jag har så svårt att koncentrera mig, det spelar ingen roll hur bra boken är. Det är så himla synd för jag har alltid haft en stor tröst i mina böcker. Min verklighetsutflyckt. Men det vänder säkert tillbaka igen, det tror jag. Bara inte just nu verkar det som.

Det bästa är när jag har mycket att göra, men inte för mycket. Då hinner jag tänka men inte så att jag fastnar i en spiral av dumma tankar. Allt jag vill just nu är bara att vara och känna, men mitt tänkande och ivägsvävande förstör allting.

Det är mycket nya saker nu.
Nytt år. Men jag tycker inte det här året känns annorlunda än det förra. Fast saken är ju den med nya år att de kan ge en känsla av att få börja om. Att få vända blad utan massa gammalt som ligger där och stör. På nått vis tycker jag nya år känns lite spännande, man vet ju inte alls vad det kommer att bli av dem såhär den första dagen.

Ny lägenhet. Den 1 februari bär det av till öster, till min alldeles egna lilla minitvåa. Packandet har börjat lite smått, hade tänkt göra det i tid den här gången så slipper det förhoppningsvis bli så stressigt dagarna innan. Håller även på med en lite nutrensning av möbler då allt inte kommer få plats på nya stället. Det tråkiga är att jag verkar komma att behöva en ny soffa, och såna kostar ju pengar. Och pengar är som vanligt en bristvara. Men det ordnar sig nog.

Nytt jobb. Måndagen efter min examen börjar jag gå intro på kirurgen där jag är på VFU just nu, sen har jag fått två veckors schema där efter det. Och då ska jag alltså jobba, på riktigt, utan övervakning, som sjuksköterska. Känns både spännande och skräckinjagande. Jag ska även gå som vikarie på lungan igen, där har jag varit förut men inte som sjuksköterska. Så det blir också nytt. En ny titel och ett helt nytt ansvar.

Det känns nästan som om hela mitt liv är nytt i och med det här nya året. Och jag tror att det är bra. Jag tror det bara kan bli bättre för alla. Eller, ja, det är väl vad jag önskar. Men önskningar kan slå in ibland vet jag, så det kanske gör det den här gången.

Jag är glad, jag är känner mig lättad, jag är stressad, jag är förvirrad, jag har ångest och jag vill nästan gråta lite igen. Det är mycket som händer nu, som hela hösten igenom, men faktiskt så är det så att vissa saker har ordnat sig. Jag har fortfarande en miljard saker som jag måste göra och jag undrar fortfarande hur jag ska hinna och hur jag ska lyckas.
Men, anyway, så är nytt boende fixat! Den 1/2 så lämnar jag trivsamma lilla Brynäs för att flytta till ett förhoppningsvis lika trivsamt Öster. Detta känns bra. Jag är på väg nu. Även om jag inte ska långt alls, så ska jag till mitt eget nu. Mitt.
Jag har faktiskt fått jobb också. Två stycken till och med. Som timvikarie visserligen, men det är en början och jag känner mig positivt inställd. Jag tror det blir bra faktiskt.

På tisdag blir det bedömning på praktiken. Därav min ångest. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! Men det spelar faktiskt ingen roll hur mycket jag stampar med fötterna och ser förtvivlad ut, det ska göras. Det här som allt annat. Och det kommer bli jobbigt. Men har jag kommit såhär långt så ska väl ett litet patientsamtal under övervakning inte bli ett problem?

Samtidigt mitt i all förvirring så känner jag mig glad stundvis. Glad, varm och lugn. Samtidigt som episoder av panik, ledsamhet och likgiltighet. Vad nu det sistnämda kommer ifrån. Är det något jag aldrig tror jag har varit så är det just likgiltig. Men det är väl så att de flesta känslor kan lockas fram ur mina utsvävningar till höger och vänster. Och så kanske det ska vara, det är ju en kvinnas privilegium att sväva iväg, som en klok person visst sa.

Mitt liv har gått på högvarv de senaste två månaderna tror jag. Jag har liksom inte ens haft tid att känna efter över huvudtaget. Allt har gått med en jävla fart och jag har sprungit så fort jag har kunnat för att hinna med. I början av mina studier låg jag ständigt steget före och hade koll på vad som komma skulle med relativt god marginal. Nu har det varit mer som: "Va? Hade vi en uppgift om det? Och den ska vara inne imorgon sa du?" Alltså har jag legat ungefär tre steg efter istället. Med mina tendenser till att tro att världen ska gå under på grund av en dålig studieuppgift (som vi inte ens får betyg på) så har detta inte alls varit bra för mitt psyke. Allt för många kvällar har slutat med att jag suttit i sängen med datorn i knät och tjugo papper och tio böcker utspridda runt mig gråtandes för att jag inte kan dela mig själv i åtminstone tre delar. Oftast resulterar det bara i att jag tycker jätte synd om mig själv och äter en massa god choklad. Och detta fast jag är i en situation som jag själv har satt mig i. Och får jag något gjort när jag sitter där med tårar och choklad? NEJ! Då brukar jag lägga mig på sängen och lyssna på musik någon timme istället, och tycka ännu mer synd om mig själv.

Det jag skulle komma fram till var i alla fall att jag tror det har lugnat ner sig en aning nu *hoppas hoppas hoppas*. Alldeles nyss så satt jag faktiskt och planerade lite vad jag ska göra de resterande veckorna på min sista praktik. Jag har till och med läst i studiehandledningen! Det finns alltså hopp för att jag nu kommer veta vad jag ska göra nästa dag och inte bara kommer hänga med och hoppas på det bästa.

Trötthet är ju en konsekvens av att bara springa omkring och stressa som ett yrväder, och vad leder detta till? Jo, en väldigt förvirrad Ida. Exempelvis så åkte jag buss åt fel håll här om dagen. Det var kallt och jag stod huttrande och väntade på bussen. Det kommer en åkandes och jag tänker "åh, buss, äntligen" eller nått sånt. Kliver på bussen, sätter mig, tittar ut genom fönstret. Sen inser jag att det här är rätt buss, men det den gick inte åt det håll jag skulle åt. Så då får man kliva av bussen och vänta på nästa åt rätt håll, och man kommer hem ännu senare. Men ja, ja, lite omvägar får man räkna med ibland :)

Eftersom jag är klok så spenderades förra helgen med att partaja två dagar i rad. Första lediga dagarna på två veckor och med ny kurs väntandes runt husknuten så kunde man ju tycka att jag skulle ha tagit det lite lugnt. But no. Varför det, menar jag? I söndags hade mitt huvud sprängts i småbitar och det tog ungefär hela dagen för mig att plocka ihop alla bitarna. Så söndagen bjöd inte på mycket mer än att jag var risig och tyckte synd om mig själv.

Sedan en ny vecka med nya möjligheter och praktikplats på kirurgen. Har gjort mina första två dagar nu och det har gått skapligt tycker jag. Inte så mycket mer att orda om detta. Dessvärre så ökar min jobbångest med full styrka. Inte min ångest över att bli legitimerad och börja jobba, utan min ångest över om jag kommer att få ett jobb överhuvudtaget. Det är klent med vik till oss arma nyutbildade systrar just nu verkar det som.

Just nu, som om min jobbångest inte vore tillräcklig, så kämpar jag tappert med att häva en begynnande urinvägsinfektion. Eftersom jag är sämst i hela världen på att dricka tillräckligt med vatten om dagarna så var det väl kanske inte så oväntat. Mitt stackars urinrör krampade och skar sig själv med rakblad igår, så dåligt mådde det. Och det kändes ungefär som om min urinblåsa försökte krypa ut ur mitt urinrör för att fly fältet. Hela nedre delen av magen kändes involverad och värkte, så jag undrar om livmodern och äggstockarna hade blivit upprörda över urinblåsans dumma idéer och gått dit för att banka vett i den dumma jäveln.
Som tur är så har det kännts lite bättre idag, och nu sitter jag och glatt slurpar i mig mängder med tranbärsdricka och hoppas att detta ska ha god effekt. Annars blir det väl att prata med farbror doktorn imorgon, i guess.

Ibland kan jag känna att det bästa vore om jag bara fick välja hur allt skulle vara. Take your pick, och så kommer det bli. Men det är inte så. Jag får inte välja någonting, allt är redan skrivet och allt blir som det blir. Frågorna kommer och det värsta är att jag inte har några svar. Känns ungefär som på opponeringen för vår upppsats. Varför gjorde ni såhär? Hur tänkte ni här? Hur motiverar ni det här? JAG VET INTE! Jag vill ha logiska och fantastiskt bra svar på allt. Svar som får alla att säga "Ahaaa" och när de säger det så ska de ha ett uttryck i ansiktet som indikerar på att de förmodligen har hittat svaret på precis ALLT. No doubts liksom. Allt är så här.
Och nu till nästa fråga; Varför sitter jag här och tänker på det här nu? Och varför kan jag inte vara glad för att jag är glad. Nej, det kan jag inte, för att livet inte hänger med i mina svängar. Jag hänger inte med i mina svängar längre. Inget blir som det var meningen att det skulle bli. Och enligt vems mening? Vem är jag att tro att jag kan bestämma i förväg hur något ska bli? Hur dum får man bli?
Jag är förvirrad (som om det vore något nytt) men samtidigt faktiskt glad och lugn. Det kommer bli bra. Allt kommer bli bra. Det måste bli så. Som någon sa när jag undrar hur det ska bli sen: "Sen? Det är ju då allting kommer att bli bra."

Sådärja! Efter att ha hittat på diverse bra och mindre bra ursäkter för att slippa plugga (inklusive städning och att jag måste ligga på sängen och lyssna på musik) så har jag äntligen läst några uppsatser och opponerat på en. Bra! *klappar mig själv på axeln*. Så nu när jag var så duktig så var jag tvungen att lägga mig på sängen och lyssna på musik. Notera att jag var tvungen. Nu ska jag bara göra matlådor till helgen, baka, repetera anatomi och fysiologi och påbörja ett CV. Och jag tänker ignorera det faktum att jag inte hade behövt göra allt idag om jag fått mer gjort igår och i onsdags. Och i måndags och tisdags. Äsch... Den här kursen är så himla uttjatad nu så jag skulle kunna betala multum till den som vill göra klart det som är kvar till mig. Det vill säga om jag hade ett multum att avvara, och det har jag inte.

I helgen väntas massageutbildning med Malin och imorgon kväll är det Halloweenfest hos Kicki och Tommy. Helgen kommer bli rolig men ack, så stressig. Men sånt får man leva med när man vägrar inse att man kanske inte kan vara med på allt!

I övrigt känner jag mig rätt tillfreds med tillvaron. Förutom stress över utbildning och praktik så känns det mesta rätt bra. Jo, jag tycker nog det. Jag tänker mycket, förmodligen alldeles för mycket. Men det är ju en vana jag har och vanor är svåra att bryta, även om jag vill. Det vore skönt att släppa allt och bara vara, men det är fortfarande för mycket som susar runt mig att bli stressad och orolig över för att jag ska kunna göra det. Men jag jobbar på det. Allt blir som det blir oavsett om jag försöker kontrollera det eller inte, eller något åt det hållet.
Mina dåliga dagar kommer och går, och jag känner mig glad över att de tycks bli färre och färre. Att jag har dåligt samvete för det kanske också försvinner så småningom. Åtminstone kanske det bleknar lite.

Jag känner att jag måste skriva ner drömmen jag hade inatt.

Jag och Jenny var ute och promenerade i Hamrånge av någon anledning. Vi skulle gå till macken där och tanka. Vi hade ingen bil med oss, men vi skulle gå och tanka i alla fall. Efter att vi hade tankat skulle vi gå och köpa glass, fast vi hade redan glassen med oss, vilket var lite konstigt. Jag menar, vi hade ju inte köpt den än? Det var en reflektion som Dröm-Ida gjorde. Vi knatade på mot macken och skulle hoppa över järnvägen, vilket vi också gjorde. Där stod det ett tåg, och frampå loket så var det ett håll som vi satte oss i. Och då börjar ju tåget åka förstås. Jätteläskigt, det gick så himla fort och kallt var det. Sedan stannar tåget och vi skyndar oss att kliva av. Då är vi i ett ställe som heter Horvitssjö och vi ringer Jennys pappa som kommer och hämtar oss. Och det som var så himla bra var att det bara tog 10 minuter med bil från Sandviken till Horvitssjö. Nackdelen med att vi råkade hoppa in i det där hålet och åka iväg med tåget var att vi skulle gå på afrodans på Sats, men det skulle vi inte hinna nu. Jag kände mig väldigt irriterad över det.

Sådär. Om det var någon som hade några tvivel på att jag är knäpp så har jag nog sopat undan dessa tvivel nu. Det är roligt med drömmar. Om det inte är mina återkommande mardrömmar när jag är med i Jurassic Park, dem gillar jag inte och jag fattar inte varför min hjärna envisas med att jag ska drömma det flera gånger? Snacka om att urvattna ett ämne. I get your point, hjärna, dinosaurier är läskiga och om det fanns en förhistorisk park så skulle jag vägra åka dit

Det är inte bra idag. Jag är förkyld. Mmm snor... Och jag känner mig ledsen. Förtvivlad. Det känns som jag gör det bästa jag kan men inget blir som jag har tänkt. Allt blir bara fel och tokigt.
Känslor. Jag har många av dem. Jag skrattar lätt, jag gråter lätt. Att tycka om är inte svårt, kärlek är något jag kan slösa med, kramar har jag många att ge. Mina känslor är något som oftast styr mig, jag älskar att gå på känsla för det känns rätt att göra det som känns bra.
Konsekvenser. Mina känslor skapar stora, svarta, elaka konsekvenser. De stirrar mig så onskefullt i ögonen ibland. De följer efter mig och knackar mig på axeln för att göra mig uppmärksam på att de faktiskt är här.
Ibland är det faktiskt lättast att inte tänka. Om jag låtsas som att alla mår bra, så känns det bättre. Men idag är en sån dag när jag bara ser allt som det är. Och det känns inte bra, det är inte roligt och det är jag som är orsken till allt.

Solen skiner ute och träden är så vackra med sina olika gula och röda sprakande färger. Det är såna här dagar som jag verkligen älskar hösten och bara tycker allt är mysig. Den känslan brukar försvinna när det blir kallare och regnet vräker ner, men det är bara att njuta så länge den varar.
Jag har egentligen ingenting att skriva, men jag gör det ändå. Eller egentligen finns det massor att skriva, fast ändå inte. Konstigt. I vilket fall så mår jag ganska bra. Ja, jag gör faktiskt det. Det finns roliga saker att se fram emot och det känns som om allting bara kan bli bättre just nu.
Malin och jag ska gå en massageutbildning i slutet på oktober, vilket ska bli sjukt kul faktiskt :) Och såna flamsmajor som hon och jag är så kan det ju bara sluta i kaos, men vi kanske lär oss något värdefullt ändå. Det har vi ju gjort hittills i skolan. Tror jag i alla fall... ;)
I måndags lekte jag och Jenny att det var lördag och hade filmmys med tacos, öl och glass. Mycket bra initiativ av oss tycker jag. Sånt borde man få för sig oftare, vem har bestämt att man bara ska göra sånt på helgerna? Jättetrevligt hade vi i alla fall och det har vi ju faktiskt alltid när vi ses vill jag påstå :)

Nej, nu ska jag nog försöka få något gjort. Det här blev ett tråkigt inlägg, men jag ville skriva något kände jag eftersom solen skiner på mig just nu.